Jag har kommit till insikt om mig själv. Jag har insett en del saker som inte är så positiva, orkar inte skriva om det hela nu, kanske en annan dag. Usch, usch, usch. Humöret vacklar oerhört mycket. Nu närmar det sig kvällen igen och jag blir sådär härligt tänkande. Negativ tanke efter negativ tanke avlöser varandra. Varför ska det alltid vara mycket lättare att trycka ner sig själv än att låta sig lyftas upp?

Nu har jag kommit hem från Sofia, vi har spelat kort med en muminkortlek och ätit nybakade bullar med mjölk! Inte varje dag minsann. Vi skapade ett bildspel med korten, en kanske lite pornografisk sådan. Vi fick oss ett gått skratt i alla fall. Vi försökte oss också på att lösa barnkorsorden i någon korsordsbilaga från någon tidning. Det gick sådär, så vi kände oss också lite dumma. Efter den insikten satte vi oss och kollade på High Chaparall istället.

Nu får det vara slut på lidandet. Fick just en inbjudan till Sofia på vad rubriken antyder. Jag nappar på förslaget och lämnar snabbare än snabbast mitt eget hem för hennes. Givetvis på minicykeln trots att hon bor fem minuter bort. Givetvis med den rosa cykelkorgen som åkte på i fredags. Kanske med iPoden i den rosa cykelkorgen. Kaanske...

Jag känner mig jättevilsen, hela tiden och alla kategorier. Jag vet inte hur jag ska förklara det eller vad det beror på. Jag förstår verkligen ingenting. Det sägs en sak men det görs en annan. Jag hatar att vara så deppig som jag är nu. Hatar, hatar, hatar.