Veckans tisdagstema är Charmigt, och sedan jag såg detta hus förra sommaren har det varit som en liten dröm. Grästäckt stuga i sommardis. Mysigt, vackert. Charmigt.

Imorse vaknade jag som vanligt precis på gränsen till försenti min varma sänd. Satte igång snooze och kollade så småningom på temometern som visade 8.5 grader. Hej vinter!

Min nedräkning till dansens start fortsätter. 11 september börjar den. Och det är ju också ett datum.. Idag är det 17 dagar kvar. Det är 17 alldeles för många och långa dagar. Jag behöver min dans nu. Behöver avreagera mig lite. Slita lite och kämpa med armhävningar och situps. Nya steg som kanske inte kommer sitta direkt. Jag behöver något annat att tänka på, något nytt. Eller behovet av att tänka på något annat är inte så stort. Det är behovet att inte tänka på något alls jag känner.

17 dagar.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till just nu. Jag vet inte vad jag vill och inte ens vad jag önskar att jag vill. Jag är ledsen och förvirrad hela tiden. Är det här den nya mig? Den nya Emma som inte vet vad hon ska göra av sig själv någon stans? Som alltid försöker anpassa sig efter andra? Faller jag tillbaka dit? Lever som andra önskar att jag skulle göra? Utan en egen åsikt om vad jag önskar göra med det jag har. Jag vill tillbaka till då...

Idag är det dags för mig att följa med Sofia till stallet ooch hälsa på alla gamla hästar! Ska bli kul, speciellt eftersom det är Sofia som riden min häst så jag får ha honom för mig själv!

I måndags började skolan igen efter det regniga sommarlovet. Det är dags för sista året nu. Sista. Alla pratar om att hyra flak så att de inte ska ta slut och de längtar till balen och vad de ska ha för klänning då. Jag är bara rädd. Eller inte bara så klart. Det ska bli skönt att få göra något nytt efter alla år i skolbänken. Men samtidigt känner jag en massa oro. Det finns inga lägenheter, inga jobb för unga, för att kunna läsa vidare krävs numera otroligt höga betyg, ska de ändra systemet så att vissa ämnen är värda mer än andra, ska komvux-utbildning vara mindre värt? Hinner man ta ett friår eller ska man läsa vidare direkt? Det sägs ju att man har mycket lättare om man läsar vidare direkt då man slutat gymnasiet... men orkar man verkligen det? Jag tror att i alla fall jag skulle vilja ha lite tid att ta det lugnt på. Jobba lite, resa lite. För de som känner mig så har ju min (om än kanske inte helt seriösa) plan länge varit att först jobba på Carlings och skrapa ihop lite pengar för att sedan prova på reseledar yrket. Men samtidigt så känner jag inte till särkligt mycket om detta jobb och jag vill inte heller ha det hela mitt liv. Men det känns ju lite väl sent att läsa vidare först efter att ha jobbat i sex år som reseledare. Jag vet inte vad jag ska ta mig till och när man ser tillbaka på tvåan så märker man ju att tiden går fort. Fortare än vad man tror. Så även om det är ett drygt år kvar tills jag och mina klasskompisar tar studenten så infinner sig oron för framtiden redan nu. Men ett år är också ganska lång tid, och det är ganska många dagar att tänka efter på. Så jag både tror och hoppas att det kommer lösa sig!

Veckans tisdagstema är Grönt! Det kommer här.

Missade tyvärr förra veckans tema men det kanske kommer i efterhand.

För ett par månader sedan gjorde mina klasskompisar en statisktikundersökning om västtrafik. De undrade bland annat om man var nöjd med västtrafik. Jag sa "ja". Men detta var längesedan nu och jag känner allt oftare att jag på samma fråga skulle svarat "NEJ" med ett antal stora utropstecken efter. Grymt irriterande när man gång på gång upptäcker att allt deras tidtabell talar om är hur många minuter sen spårvagnen är. Jag ljuger inte när jag säger att den alltid är sen. Men ännu värre är "Nu är det så här att jag är jättesen med den här spårvagnen så ni får hoppa av och ta nästa för jag måste vända här". Okej, tack så hjärtligt. När blev det mitt problem att ni inte kan hålla tiden? Varför ska resenärerna bli lidande?