Idag har jag och Ida haft en Singstar-evening. De som känner mig väl vet om att jag har en del mål att uppnå under min singstar-karriär. Jag har vissa speciellt utvalda låtar som jag mycket gärna önskar få omdömet Singstar på. Alltså det högsta, det ultimata betyget. Bland dessa låtar finner vi bland annat Coldplay - Speed of Sound, Ashlee Simpson - Pieces och Avril Lavigne - Sk8er boy. Idag har jag uppnått många mål. Jag har klarat av både Ashlee och Avril och jag måste erkänna att jag är mäkta stolt. Jag har idag uppnått högre poäng än jag någonsin tidigare gjort. Bland annat uppnådde jag nästan max-poäng på Hoobastanks - The reason. Poängen blev 9220. 80 poäng från max. Förstår ni hur det känns! Det bränner av stolthet inom mig!

Jag och Ida trodde att vi tog oss vatten över huvudet då vi gav oss på att sjunga på nivå : hard och jag måste säga att jag blev mycket överraskad då jag upptäckte att så var inte fallet. Än en gång sjöng vi Hoobastank och jag nådde så höga poäng som 8620 och detta alltså på nivå: hard! 8620 och leadsinger på hard tål att upprepas!

Ikväll var en magisk kväll då jag fick krafter från någonstans utom mig själv. Idag är en kväll att minnas. Jag måste ju trots allt minnas det själv eftersom minneskortet är så fullt att placeringarna inte längre sparas. Ruskig otur!

Ja det är tyvärr den dystra sanningen. När jag inför höstterminen återvände till skolan skapade jag en ny version av mig själv. Nya Emma. Den nya Emma försökte vara nyttigare och bättre på olika sätt. Bland annat skulle hon (jag) göra läxor i tid, dricka mjölk i bamba i stället för (socker)juicer, sluta dricka så mycket läsk och äta så mycket godis. Nya Emma skulle inte heller vara ute i sista stund med skolarbeten, läxor och prov. Hon skulle börja i tid för att undvika stress. Men det är med sorg i hjärtat jag meddelar att den gamla Emma är i allra högsta grad tillbaka. Idag har jag smällt i mig både glass och chips. Jag har över 200 sidor kvar i boken som ska vara utläst och skriven om i nästa vecka. Jag har kommit till sidan 35 av 170 i gympaboken som vi också ska ha prov på inom kort. Filosofi-tentan ska vi inte tala om. Den kunde inte varit mer opåbörjad än vad den är. Det enda jag har hållt är att dricka mjölk i bamba. Oftast.

Men jag ska inte ge upp än, jag ska ta nya tag och Den nya Emma version 2 träder in. Hon ska räkna ut hur många sidor i de två böckerna hon behöver läsa varje dag för att att hinna klart. Och ännu viktigare, hon ska se till att göra det också! Nya Emma version två är här och denna gången ska jag klara det!

På väg hem från skolan idag reflekterade jag över ett nytt sätt att visa hur bra vän man är med någon. Det är en skala med flera faser och den kallas "mp3-skalan". Hela teorin utgår från att du lyssnar på mp3 och möter någon du känner. Skalan följer här nedan.

Fas 1 - Du varken stänger av mp3n eller tar ut hörlurarna. Agerar man som i fas 1 är det tydligt att man inte står personen man möter nära. Man kastar ur sig ett snabbt hej och hoppas att man inte skriker. Kanske väljer man att bara le lite fint.

Fas 2 - Du tar ur en av hörlurarna ur örat. Detta visar att du trots allt är lite intresserad av personen du talar med. Dock inte tillräckligt intresserad för att lägga all din uppmärksamhet på den.

Fas 3 - Du stänger av musiken men tar inte ur hörlurarna. Du är i denna fas medveten om att det för personen du möter inte är uppenbart att du stängt av musiken. Du vet att personen kan tro att du fortfarande lyssnar och du njuter lite av det hela.

Fas 4 - Du tar ur båda hörlurarna men stänger inte av musiken. Detta visar att du inte tänkte prata med personen i fråga så väldigt länge men att du tycker om den såpass mycket att du är villig att ta ur hörlurarna och på så sätt visa att du är intresserad av personen.

Fas 5 - Du tar ur hörlurarna, stänger av musiken och stoppar undan mp3n. Detta är den sista fasen. Fasen där du visar för personen du möter att du tycker om den, trivs med den och är villig att prata med den. Denna fas används då man möter nära vänner.

Observera dock att dessa faser så klart kan utvecklas på olika sätt av olika personer. Var god märk också att inlägget innehåller ironi.

När man måste muta personalen på Liseberg med toblerone för att få åka vissa av deras attraktioner så känner man sig gammal! Sedan kanske inte just barnbåtarna är det mest attraktiva bland 18-19 åringar, men ibland så får man ju faktiskt lust att uppleva lite nostalgi! 

Det är alltså inte Louise som är gammal.

Idag var jag, Cissi, några lärare och rektorer ute för att göra reklam för vår gymnasieskola i grundskolorna i området. Med oss hade vi också komikern Per Andersson. Jag ska erkänna att jag inte kände till honom sedan tidigare men han brukar vara med i Time Out. Vi har i alla fall haft en helt galen dag. Det har varit kaos både i klassrummen där vi varit, i bilen vi åkt och allt däremellan. Jag och Per (mestadels Per) hade en extremt underhållande konversation (?) om matbrickor i bilar och huruvida man fällde upp eller ner våran familjs och om vi åt mat från golvet med tårna och åkte bil nakna och gud vet vad. Jag var tvungen att vända mig bort för att inte hosta ut maten i ansiktet på honom! Det fanns en hel del av dessa ögonblick.

Konversationen om smaksatt vatten urspårade totalt och slutade med att alla pratade om granatäpplesmaksatta roll on's som man skulle rulla på tungan av en anledning jag inte ens kommer ihåg.

- Det finns Loka Vildäpple också!

- Vadå "vildäpple"? Är det såna där ADHD-äpplen då eller? Damp-äpplena från bergslagen?!

Igår var jag ute med ett antal vänner. Det började inte bra eftersom vi hade jättebråttom in till stan eftersom vi ville hinna in innan de började ta betalt. Vi lyckades. Trodde vi. Men inte så oväntat gick vakternas klockor fem minuter före. Eller så sa han bara det, vem vet. Min klocka som jag säkert vet går före var nämligen 58 när vi kom fram i kön. Vi backade ur och övervägde hurvida vi orkade betala inträde eller skulle dra hem, men bestämde oss för att betala. Det var rätt eftersom kvällen blev lyckad!

Nästa gång får vi lära oss att ställa fram klockan en extra kvart så att vi hinner. Förhoppningsvis. Men då kanske de gör som förra veckan i stället: börjar med att släppa in 20 minuter efter att de egentligen skulle öppnat. Vem vet, vakter verkar vara ett konstigt släkte. No offense.

Facebook febern har mig i sitt grepp. Jag kan inte komma undan, det är redan för sent. Jag signade upp för en dryg vecka sedan. Jag har ett akvarium och en vampyr, en zombie och ett fluffdjur. Jag har vänner och funktionen "define me". Det är dock ingen som har definierat mig än, undrar vad det beror på. Jag har funnit gamla klasskompisar och grannar, men jag tror inte att jag har hunnit skriva något till ens en tredjedel av dem. Men de finns där, skapar status? Kanske vem vet. Oh my, vad många vänner hon har! Men sedan inser jag att det inte alls är särskilt många. Går jag vidare in på andra vänner så ser man att hoppsan de hade visst 3 gånger så många vänner som jag. Och jag som kände mig populär!

Men så länge mina fiskar simmar och min groda (fluffdjur) är glad så är jag det!

Detta är ett sätt att vara olika på, det är samma människor på båda bilderna, men vi är väldigt olika eftersom det är fyra års mellanrum mellan de två bilderna.