Varning! Inlägget kan innehålla äckel.

Jag har drabbats av en förkylning. För ungefär en vecka sedan slog den till. Det var på fredagskvällen jag först kände av smärtan i halsen då jag andades. På lördagen försämrades läget och halsen visade allt mer att den levde. På måndagen var jag inne i, vad jag trodde var, halsontets slutfas. Men jag hade fel. Halsen kom tillbaka och tog också med sig snoret. Jag snörvlade, snörvlade, kunde knappt andas utan att det rann. På tisdagen tog sjukdomen ledigt under dansen, men återvände snart igen. Tyvärr. Sedan kom rosslet. Igår började det, men idag slog det till på stort. Jag har nu kommit in i fasen där jag kan hosta och på så sätt hosta bort rösten min. Ja, den försvinner. Sedan kan jag hosta rätt också, så att den kommer tillbaka igen. Japp, det är en fin teknik jag utvecklat om jag får säga det själv. Så långt kommen är jag i dagsläget. Vem vet hur förkylningen kan överraska imorgon? Kanske släpper cementen som någon fyllt min hjärna med medan jag sovit? Kanske fyller någon på med lite mer och stjäl min röst som kompensation. The future will tell...

Jag lider av halsont och förkylning i detta skede av mitt liv. Det är inte det roligaste jag varit med om, men åtminstone slapp jag den plågsamma gympan igår. Det såg inte ut att vara en rolig lektion. Jag fick ta det lugnt på dansen igår för att inte framkalla stumhet. Det har hänt tidigare att jag inte kunnat prata på ungefär en och en halv vecka...

Idag däremot, så hade jag tänkt att ta det lugnt, men halsen gjorde inte ont. Jag slappade lite på uppvärmningen, men sedan kände jag att halsen inte var smärtsam så jag var med. Hela lektionen klarade halsen idag. Jag tror att det onda tog semester, men bara för en stund. Efter dansen kom smärtan nämligen tillbaka. Jaja, jag är hur som helst nöjd!

Tyvärr består min fritid till väldigt stor del av studier. Men jag smiter ifrån dom ganska ofta ska ni veta!

 Jag tror bestämt att jag har gått in i en försenad vinterdepression. Eller i alla fall en vintersorgsenhet. Vad den beror på vet jag inte riktigt, men det drar ner mig alldeles totalt. Jag vill inte vara den tillbakadragna och lessna Emma. Jag vill vara den glada Emma som skrattar. Men så är det inte nu. Och det känns som om det är helt utan anledning. Jag saknar och jag fäller en tår.

Så du tror du har en framtid utan mig

Jag står på en felygplats och väntar på känslan

Det var väl något vi gjorde, något vi sa här som förändrade mitt liv.

Så trött som jag har varit idag, har jag inte varit på länge må jag säga. Jag har absolut ingen energi. De stunder då kroppen är med sover hjärnan totalt, men när hjärnan piggnar till orkar jag inte röra mig. Kanske beror på att jag ställt om mina tider till lov-tider och inte kommit tillbaka in i vardagslunken än. Hur som helst är det ett mycket tröttsamt tillstånd jag befinner mig i. Jag ska försöka sova tidigare ikväll och eftersom jag har sett klart på de OC avsnitt som jag har så kan jag åtminstone inte bli distraherad av dom. Kanske av Scrubs dock. Kanske...

Jag och pappa åkte till stadium idag för att kolla på mjukisbyxor. Vi köpte ett par adidas. Tur var väl det för jag behövde verkligen något mjukt förutom mina tights. Nu slipper jag ta på mig pyamasbyxor så fort jag kommer hem. Inte för att mjukisar är särskilt klädda, men förhållandevis.

Jag har ingen ork idag. Jag vill bara sova igen och känner mig alldeles olycklig. Jag funderar på att fly in i världen av OC. Jag kommer inte att komma därifrån. Jag kommer inte orka plugga. Jag kommer få panik på torsdag. Jag kan se in i framtiden.