Det glada som fanns i mig förut är nu officiellt försvunnet. Utplånat. Förstört. Krossat. Huvudet är än en gång fullt av något tungt, näsan täppt och ögonen rinner, dock inte av en förkylning denna gång. Du anar inte hur arg jag är... Men uppenbarligen så bryr du dig inte heller så det spelar väl ingen roll.

Idag dansade jag liksom varje måndagkväll locking. Ida var inte där och ett tag trodde jag att ingen annan heller skulle vara det utom jag... Men sedan kom där en och där kom två. Vi var alltså tre elever och Mats. Det var nice. Vi jobbade med old school hiphopen där jag (och förhoppningsvis i alla fall någon av de andra) bara ser ut som en boll på extacy. Upp, ner, upp, ner. Studs, studs, studs. Det tar aldrig slut. Det ser inte alls sådär coolt och gangsta ut som det gör när lärarn vår gör det. Men nu kan jag i alla fall stegen. Så nu är jag åtminstone en studsboll på extacy med en koreografi i ryggen. Alltid något, alltid ett framsteg.

Idag var det frilufsdag i skolan. Det blev dans igen, precis som de tidigare två gångerna man har haft möjlighet att välja dans. Ikväll, eller rättare sagt om en timme ungefär ska jag gå till min "vanliga" dans. Locking med Mats. Mats som förövrigt är sanslöst grymt bra. Jag gillar dansen, den är som vanligt en flykt från det som jävlas med mig. Old school hiphopen kommer förmodligen inte alls gå bra, inte heller poppingen, men då kan jag i alla fall koncentrera mig på något annat än alla tråkigheter. Någonting som är kul fastän det går åt ett helt annat håll än man tänkt sig...