Det har varit otroligt skönt att på en onsdag ta det alldeles lugnt och slappa. Inte nödvändigtvis plugga hela dagen. Religion och samhäll är avklarat nu, matte i nästa vecka men det kan jag ta tag i imorgon. Ikväll blire till att sätta sig och lyssna på musig musik med goda vänner. Det ska bli skönt att på onsdag kväll göra något utanför huset.

Snälla få mig att sluta gråta

Jag orkar inte mer

Jag får inte ens visa att jag bryr mig

Jag kan inte låtsas som ingenting

Om du bara kunde se mig nu, jag önskar att du såg mig nu

Jag har inget sätt att kommunicera

Lämnad åt mig själv med detta

Jag vill inte berätta för någon annan

Det blir på riktigt då

Och jag vill inte visa mig svag

Trots att det är just det jag är.

Du kommer ändå aldrig att se detta.

Detta verkar onekligen vara en ondskans dag. Inga detaljer nämnda. Jag själv vacklar mellan sorgsenhet och otrolig ilska. Jag har svårt att hantera mina känslor idag och vill skrika och gråta om vartannat. Jag känner mig tom, samtidigt som jag rinner över av känslor. Det blir för mycket på en gång just nu. Jag hoppas verkligen att det är nog snart. För alla.

Idag blir nog ingen vidare bra dag. Det har åtminstone inte varit det hitills. Ibland undrar man varför det finns så mycket lidande. Läste tidningen imorse; präster som våldtar barn, ungdomar som rånar 90-åriga kvinnor. Fy, jag får kväljningar. Det händer inte bara i tidningen. Det känns som att allt är tråkigt nu. Men det är väl bara att hoppas att det försvinner snart. Jag hatar känslan av utanförskap och att bli ignorerad. Det förföljer mig.

Det glada som fanns i mig förut är nu officiellt försvunnet. Utplånat. Förstört. Krossat. Huvudet är än en gång fullt av något tungt, näsan täppt och ögonen rinner, dock inte av en förkylning denna gång. Du anar inte hur arg jag är... Men uppenbarligen så bryr du dig inte heller så det spelar väl ingen roll.

Idag dansade jag liksom varje måndagkväll locking. Ida var inte där och ett tag trodde jag att ingen annan heller skulle vara det utom jag... Men sedan kom där en och där kom två. Vi var alltså tre elever och Mats. Det var nice. Vi jobbade med old school hiphopen där jag (och förhoppningsvis i alla fall någon av de andra) bara ser ut som en boll på extacy. Upp, ner, upp, ner. Studs, studs, studs. Det tar aldrig slut. Det ser inte alls sådär coolt och gangsta ut som det gör när lärarn vår gör det. Men nu kan jag i alla fall stegen. Så nu är jag åtminstone en studsboll på extacy med en koreografi i ryggen. Alltid något, alltid ett framsteg.

Idag var det frilufsdag i skolan. Det blev dans igen, precis som de tidigare två gångerna man har haft möjlighet att välja dans. Ikväll, eller rättare sagt om en timme ungefär ska jag gå till min "vanliga" dans. Locking med Mats. Mats som förövrigt är sanslöst grymt bra. Jag gillar dansen, den är som vanligt en flykt från det som jävlas med mig. Old school hiphopen kommer förmodligen inte alls gå bra, inte heller poppingen, men då kan jag i alla fall koncentrera mig på något annat än alla tråkigheter. Någonting som är kul fastän det går åt ett helt annat håll än man tänkt sig...

Min tillvaro just nu är varken särsklilt varierad eller produktiv. Jag har återupptäckt OC. Det är sanslöst. Jag får ingenting gjort längre. Ingenting alls. Jag vaknar. Tar med datorn ner och kikar på OC medans jag äter. Sedan går jag och datorn upp och ska plugga. Men så blir det inte för jag bestämmer mig för att bara se ett asnitt till. Ett avsnitt som slutar jättespännande så jag måste se ett till. Timmarna går, avsnitten tar slut, jag har inte fått något gjort och inser att jag borde gått och lagt mig för länge sen. Eller gjort något annat viktigt. Typ pluggat, städat eller ringt en vän...