Eller ja, vi säger väl så för att jag vill då! De har till och med börjat luftkonditionera våran danssal! Det är gudomligt tro mig. Förra terminen när vi slet som djur var vi nog uppe i 40 grader och lika lite luft som i rymden. Sedan var man totalt utmattad, inte bara av träningen, utan också av syrebristen.Imorrn är det dags igen. För mitt ljus. Min streetdance. Den gör mig lycklig. Imorrn kommer vara en perfekt dag! Först ska jag träffa älsklingen, sedan är det dags för dansen och sist men absolut inte minst är det Desperate Housewives! Oh som jag har längtat. Since forever!

Nu är jag inte alls lika ilsk längre. Jag är inte så bra på det. Rättare sagt jag kan vara jättejätte arg på någon. Men bara så länge jag pratar om personen. Inte när jag pratar med personen i fråga. Det är en omöjlighet för mig. Det har jag precis bevisat för mig själv. Ännu en gång.Dagens lugn Nerina Pallot - Damascus

Det är inte sant hur kallt det kan bli i en busskur på en halvtimme. Det är ju inte ens minusgrader ute. Men med hål i skorna och rumpan på en kall bänk är det inte mycket som håller sig varmt. Man tycker ju att med den ilskan som då fanns i min kropp borde jag nästan vara varm. Men så var icke fallet. Att det man väntar på i kylan aldrig händer gör en inte varmare heller, det ska ni veta. Jag var till och med så arg att jag blev alldeles förblindad och gick på fel buss. Dum-Emma!Nu när jag äntligen kom hem börjar upptiningen av mina fötter. Och så börjar skrivandet igen. För jag får ju fortsatta skriva trots att jag får göra det själv. Och så en sista sak. Tröstätning för hela slanten blire nu. 200 grams underbara marabou har man ju. Och jag är inte den som bantar jag.