Ikväll var det helt okej att jobba. Inga direkta problem och ett tag framemot kvällen var köerna helt borta. Lugnt och skönt med andra ord. Fick dessutom ett högst oväntat men mycket trevligt besök av en nyss hemkommen teammate. Med sig hade han en vanlijlatte! Väldigt förvånad blev jag men det var ett mycket trevligt besök. Dessutom fick man ju sällskap hem! Mitt nya  lite hurtigare (än så länge i alla fall) jag tyckte att visst är väl en promenad en hållplats no probs. Saken var ju bara den att det faktiskt var 9 minus och i denna stad är man inte van vid sådan kyla. Dessutom missade jag sedan spårvagnen jag skulle ta så jag fick gå lite till. Och sedan vänta lite till. Efter en stund vande jag mig dock, domnade bort och led inte längre utan studerade istället iskristallerna på hållplatsen.

Väl på spårvagnen fick min kära ipod göra mig sällskap. Upptäckte dessvärre en högst ovälkommen repa på skärmen. Illa. Kent gav mig kraften att stå ut, lyssnade på På nära håll och rös av denna underbara låt. Alternativt frös. Men jag väljer att tro att jag rös, för det är vad jag vill. Sedan när jag stigit av och vandrade ute i kylan igen kom Döda dagar. En sådan där låt som bara fick mig att vilja springa, skutta, hoppa. Hela vägen hem. Gjorde mig sådär barnsligt obekymrad på något sätt!

Säg inte mer nu
berätta ingenting
låt mig va' ifred
jag vill inte höra
om dina döda dar

Väl hemma bar det av rätt upp på mitt rum och ner under täcket. Underbara, underbara duntäcket!

Har ingen koll alls på dagarna nu med alla helgdagar hit och dit. Snurrigt är det. Men skönt att få lite ledighet. Nu håller jag på att göra mig i ordning för att gå just till jobbet, jobbar sent igen. Får hoppas att någon annan också gör det, men tvivlar på det. Hela min familj är ledig idag utom jag, och mormor är här. Sociala Emma, det är jag det. I år var jag i alla fall ledig på broderns födelsedag, till skillnad från förra året. Svammel hit, svammel dit.

Dags för mig nu att ge mig av! xoxo