Blir galen av att gömma alla mina känslor. Snart spricker jag. Jag vill försvinna en stund. Går det? Tillåter du det? Jag frågar för annars blir du sur. Vem får jag lov att prata med?

Jag måste erkänna att ibland önskar jag bara att jag var kille. Jag kan ju inte säga något säkert med ofta verkar det bara lättare. På många sätt. Men jag kan ju inte veta säkert eftersom jag aldrig varit kille. Tro det eller ej. Tänkte på detta när vi i skolan på en lektion disskuterade "Betyder orden samma för män och kvinnor?" Där märkte vi att de inte gör det. Om en man är envis kallas han "viljestark" om en kvinna säger man istället "tjatig". Detta stämmer säkert inte i alla fall, men man måste medge att det ibland gör det. När vi sedan skulle dramatisera situationer där det tydligt framgick vilka som var män och vilka som var kvinnor blev alla tjejer representerade med ett hysteriskt fnitter, kindpussar och en IQ bimbo. Jag identifierar mig verkligen inte med den sortens ideal, och det är jag glad för.Tjejers kommunikation och tankesätt är så invecklat. Jag avskyr då jag kommer på mig själv med att sitta och sura för någonting och fortfarande låtsas som ingenting. Jag vet ju redan att ingen kommer förstå vad det är, men när de sedan inte gör det blir jag nästan ännu surare. Människor är inte tankeläsare, och tur är väl det...Det här inlägget blev inte alls som jag ville!