Denna morgon när jag ensam traskar runt i mitt hus innan jag ska ta mig till jobbet drabbas jag av en längtan. Svår att definiera. Jag bara längtar, efter saker jag inte kan få just nu. Jag längtar tillbaka till i våras, med klassen. Våra håltimmar, våra stunder, allt. Jag längtar tillbaka till när jag var ledig och vi var på Öland. Och den längtan väcker en annan längtan; efter att få vara barn igen, ett obekymrat barn i farmor och farfars trädgård.

Det känns som om tiden går så snabbt och jag hinner inte göra något av den. En sommar är inte bara en sommar, den kommer inte igen. Den här sommaren känns ganska bortslösad, även om jag egentligen vet att det är ganska obefogat att jag känner så. Jag har inte bara sovit hela dagarna, jag har jobbat hela sommaren. Det är det i samband med brist på fint väder och tilfällen att umgås med vänner, familj och andra som gör att det känns som slöseri. Vart tog den här sommaren vägen?